Hauerwas&Millbank - dialog

Diskussionen mellan Stanley Hauerwas och John Millbank är intressant. Ärligt talat är jag inte helt lika blown away av det hela som jag trodde att jag skulle bli, Millbank gav en ganska självcentrerad bild av sig själv genom att hålla mycket (läs: onödigt) långa talturer medan Hauerwas gav repliker på några meningar. Jag sökte genom hela dialogen efter ämnen som jag skulle kunna ta fasta på i mitt inlägg, och i slutändan har är jag kvar med ett endaste ämne.

För att citera herr Hauerwas "How can christians be interesting enough that other people want to talk to us?"

Det är en spännande fråga. En akut fråga. En fråga som säkerligen har många nyanser och dubbelt så många svar. Dock måste jag erkänna att för mig är svaret mycket enkelt.

Ärlighet. Engelskans Truthfulness är snäppet bättre nyanserad för att fånga upp min tanke. Ärlighet mot vad? Mot Gud, mot sig själv, mot livet. Med risken att låta mycket cliche vill jag påstå att lögnen är vår största fiende som kristna. Ärlighet att inse att den kristendom jag praktiserar är skrämmande ofta en slaggs hobby-kristendom som bara påverkar vissa delar av mitt liv, ärlighet nog att inte förtränga de delar av mitt liv där min tro inte gäller utan integrera de delarna med min tro. Ärlighet nog att förstå att detta inte är en en gångs process utan en pågående kamp som varar hela livet. Den goda kampen.

Varför är detta unikt? För att för världen betraktas ärlighet inte som ett självendamål, man bör endast vara ärlig när det gagnar en, ett försök för konsekvent ärlighet betraktas snarast som en idiotisk kuriositet. Men kanske också som något intressant. Kanske något som man blir imponerad av.

The Future of Love: The Conflict of the Faculties

Jag måste börja med att säga att efter att ha läst artikeln är jag av åsikten att den borde vara obligatorisk för alla universitetsstuderanden. Med fantastiskt polemisk retorik visar Millbank att teologi är den enda "vetenskapen" som kan berättiga sig själv, och att därför borde alla andra vetenskaper utgå från teologin för att inte falla i en nihilistisk paradox. 

Vad betyder dettta? Jo, att vi teologer slösar alltför mycket tid och energi på att försöka berättiga oss inför de "objektiva" eller "ateistiska" vetenskaperna. Istället är det vår plikt att peka på de filosofiska konstigheterna i dessa andra vetenskaper, för att tvinga dessa att utvecklas och tänka om. Om vi tar Millbanks argumentering på allvar innebär det ett väldigt ansvar för oss, för då måste vi se på de vetenskaper som inte har sin grund i teologin som förlorade får, som vi måste leda tillbaka hem. Hem till teologin.

Också Kyrkan påverkas i stor mån av dessa tankar, eftersom endast kyrkan kan med gott samvete göra anspråk på något som sant. Samtdigt måste Kyrkan akta sig för att se Gud primärt som ett objekt som man kan förhålla sig till. På grund av att det är nuförtiden ett allmänt accepterat faktum att andra vetenskaper har en större sanningshallt än,eller i alla fall lika stor som teologin är detta mycket vanligt. Detta är en farlig reducering av Gud som jag tror att är en av de stora problemen i många av de kristna kretsarna som jag har fått en inblick i. Alltförofta glömmer vi bort de grundläggande kristna dogmerna som finns i våra trosbekännelser, om man tar dessa dogmer på allvar är det relativt svårt att förminska Gud.

Den stora svagheten i Millbanks tes ligger i (som han själv också medger) att den går att applicera på vilken religion som helst bara den har en ungefär likadan Gudsuppfattning. Det finns mycket litet i hans tankar som kan sägas att bara fungerar i en, specifikt kristen, kontext.

Vi är rädda, vi är osäkra, man ser på oss närmast som semi-vetenskapliga metafysiker och vi har svalt och accepterat det alltför länge.