Hauerwas&Millbank - dialog

Diskussionen mellan Stanley Hauerwas och John Millbank är intressant. Ärligt talat är jag inte helt lika blown away av det hela som jag trodde att jag skulle bli, Millbank gav en ganska självcentrerad bild av sig själv genom att hålla mycket (läs: onödigt) långa talturer medan Hauerwas gav repliker på några meningar. Jag sökte genom hela dialogen efter ämnen som jag skulle kunna ta fasta på i mitt inlägg, och i slutändan har är jag kvar med ett endaste ämne.

För att citera herr Hauerwas "How can christians be interesting enough that other people want to talk to us?"

Det är en spännande fråga. En akut fråga. En fråga som säkerligen har många nyanser och dubbelt så många svar. Dock måste jag erkänna att för mig är svaret mycket enkelt.

Ärlighet. Engelskans Truthfulness är snäppet bättre nyanserad för att fånga upp min tanke. Ärlighet mot vad? Mot Gud, mot sig själv, mot livet. Med risken att låta mycket cliche vill jag påstå att lögnen är vår största fiende som kristna. Ärlighet att inse att den kristendom jag praktiserar är skrämmande ofta en slaggs hobby-kristendom som bara påverkar vissa delar av mitt liv, ärlighet nog att inte förtränga de delar av mitt liv där min tro inte gäller utan integrera de delarna med min tro. Ärlighet nog att förstå att detta inte är en en gångs process utan en pågående kamp som varar hela livet. Den goda kampen.

Varför är detta unikt? För att för världen betraktas ärlighet inte som ett självendamål, man bör endast vara ärlig när det gagnar en, ett försök för konsekvent ärlighet betraktas snarast som en idiotisk kuriositet. Men kanske också som något intressant. Kanske något som man blir imponerad av.

Slaveri under lagen

I detta kapitel resonerar Hauerwas kring varför vi bör se på kristendomen ett narrativ och hur det leder till ett väldigt intressant sätt att se på världen, en själv och Gud.

Ett ytterligare problem med den moderna etiken är att den har en tendens att spjälka upp helheter in i mindre bitar och anta att dessa bitar existerar oberoende av varandra. Nu är jag flummig igen, jag skall försöka vara klarare: till exempel så är både utilitarismen och den kantianska pliktetiken enbart intresserade av att skapa regler för hur vi bör handla enligt principer som gör anspråk på att vara oberoende av någon som helst kontext.

Detta att regler upplevs som meningsfulla i sig själv är ett perverst utryck av den moderna etiska osäkerheten. Vi skapar teorier som skall styra våra liv utan att komma ihåg att en teori är alltid en förenkling verkligheten. Tragiskt nog har vi glömt (eller ignorerat) att man aldrig kan skapa absoluta regler eftersom verkligheten är för komplicerad för att vi ens skall klara av att beskriva den på ett sätt som gör den rätta. 

Vi skall inte fördöma reglerna som ett fenomen, endast den särplats de har fått i vårt etiska tänkande. 

Hur skall vi då klara av att tänka etiskt utan absoluta regler? Ett svar på detta är att fundera på kvaliteter som en god människa har och helt enkelt träna oss upp i olika dygder. Detta sätt att bedriva etik är en mycket mer verklighetstrogen och nyanserad än ett slaveri under lagen. Fokuset flyttas nu från enskilda handlingar till själva handlaren. Nu står och faller etiken på två frågor: ”vad är gott?” och ”vill jag vara god?”. Nu handlar allt om begrepp som godhet/ondska eller rätt/fel; och hur dessa utrycks i verkligheten kan variera kraftigt beroende på kontexten. Från en kristen synpunkt betyder detta att vi måste lära oss vad kristendomen anser vara gott och vad som är ont. Hur kan man hitta ett svar på denna enigmatiska fråga?

Genom en noggrann tolkning av bibeln och kyrkans tradition.

Living Amid the Fragments of Ethics - The Peaceable Kingdom chapter 1

Stanley Hauerwas tillägnar det första kapitlet i sin bok "The Peaceable Kingdom" till att reflektera över hur den moderna människan bedriver etik. Det han kommer fram till är relativt skrämmande - nämligen att vi har glömt vad etik är.

Han presenterar två (problematiska) moderna grunförutsätningar för etik:
1) Etik grundar sig i den fria viljan att välja
2) Etik är inte på något sätt beroende av en social kontext


Dessa två förutsättningar leder naturligt till ett fönekande av en gemensam mänsklig kontext i och med att varje människa måste välja själv! Detta leder till att man av rädsla att bli påverkad av världen söker efter en Descartesisk frigörning  av viljan och intellektet från männinskan. Med andra ord blir det varje människas egen uppgift att uppfinna sin egen hjul - ethical stone-age here we come!

Som motreaktion försöker människorna - främst med hjälp av olika trosuppfattnigar och politiska åsikter (lägg märke till att jag inte använde begreppet "religion") - skapa en mängd absoluta principer och regler som gäller oberoende av tid och kontext. Detta  leder till en etisk stagnation, en rädsla för det nya som är endast gör etikens dödskamp en aning längre.

För att kunna bli en kropp i Kristus Jesus måste vi avsäga oss från tanken att friheten är ett mål i sig själv, inte så att friheten skulle vara något i sej själv negativt, men bara när den skapar en autonom och isolerad  och splittrad människa.

Etik är törst efter frid och som Kristna tror vi att den friden är inte något som vi kan uppnå av egen makt, utan något som vi får som gåva av Gud när vi lever som en Kropp.

--------------
Efter lite mer eftertanke måste jag tillägga:
Hauerwas utgår från att det att vi gör friheten att välja till ett mål i sig själv leder till att individen strävar efter att komma ur sin kontext, eftersom en kontext (en tradition if you will) binder oss fast vid vissa värderingar som vi inte kan påverka. Detta leder i sin tur i en inre splittring av människan på grund av att vi kan aldrig existera utanför en kontext. När vi strävar efter att isolera oss från kontexten skapar vi egentligen en väldigt sjuklig och självdestruktiv tradition (självdestruktiv för att den är en kontext som strävar eftter att lösgöra sig från kontexten.) som vi föreställer oss att är mer "neutral" eller "objektiv" än andra traditioner. Schizofrent. Förstår någon vad jag menar?