Vad är samvetets avgrund? Jo, det är vad vi som har levt våra liv i ett överflöd av rikedomar känner när vi försöker nå insikt om världens orättvisor. Vad vi känner den stunden då vi försöker förstå fattigdom och misär med vårt hela förstånd och upplever hur vi med vår lilla empatiska förmåga förgäves försöker lida med dessa människor. Samvetets avgrund är den förlamande fasan som slår en när man står ansikte mot ansikte med en föräldralös tiggarpojke och förstår att fast man skulle ge pojken allt man äger så skulle man ändå vara mer lyckligt lottad. Att man är otillräcklig på alla mått, att klyftan är för vid, avgrunden för djup, för att vi skulle ens kunna veta var vi ska börja hela den.
Om man drar saker till sin spets finns det två olika sätt att reagera på detta, av vilka den vanligare är att tycka synd om dessa stackars människor men förklara uppgiften omöjlig (vilket den sannolikt är), acceptera att det finns en avgrund och känna sig lite lättad över att befinna sig på "den rätta sidan" och fortsätta leva som vanligt. Man kanske försöker rationalisera, och tänka att det säkert finns skäl till att vissa har det bättre än andra, att alla får det de förtjänar, men sådan rationalisering är bara ett sätt att sälja sin själ för ett bättre samvete.
Det andra sättet är att aktivt försöka ändra på situationen. Man kan undra vad som egentligen är problemet? Är det inte mitt dåliga samvete som paralyserar mig? Är det inte känslan av att vara ovärdigt lycklig som får mig skräckslagen? Vi kan övervinna denna klyfta bara genom att efter att ha förstått dess innebörd och accepterat dess existens helt fullt förneka dess makt i våra liv . Detta är Kyrkans uppgift.
Inte så att det finns en Kyrka för rika vita studerande, en för äldre människor, en för de utsatta och fattiga, en för de "liberala" och en för de "konservativa". En Kyrka, en Kropp. Kyrkans uppgift är att gå över de gränser som binder oss människor. Kyrkans uppgift är att vara Kristus och föda Kristus till världen om och om igen. Kyrkan är det forum, den kontext var jag kan älska min nästa, inte på grund av att jag har dåligt samvete mot denne, utan på grund av att min nästa är min broder eller min syster . Jag får detta att låta löjligt enkelt. Det är det inte. Man behöver träna upp sig i allt detta och det kommer att ta generationer innan synliga resultat nås, men jag vill i alla fall försöka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar