Diskussionen mellan Stanley Hauerwas och John Millbank är intressant. Ärligt talat är jag inte helt lika blown away av det hela som jag trodde att jag skulle bli, Millbank gav en ganska självcentrerad bild av sig själv genom att hålla mycket (läs: onödigt) långa talturer medan Hauerwas gav repliker på några meningar. Jag sökte genom hela dialogen efter ämnen som jag skulle kunna ta fasta på i mitt inlägg, och i slutändan har är jag kvar med ett endaste ämne.
För att citera herr Hauerwas "How can christians be interesting enough that other people want to talk to us?"
Det är en spännande fråga. En akut fråga. En fråga som säkerligen har många nyanser och dubbelt så många svar. Dock måste jag erkänna att för mig är svaret mycket enkelt.
Ärlighet. Engelskans Truthfulness är snäppet bättre nyanserad för att fånga upp min tanke. Ärlighet mot vad? Mot Gud, mot sig själv, mot livet. Med risken att låta mycket cliche vill jag påstå att lögnen är vår största fiende som kristna. Ärlighet att inse att den kristendom jag praktiserar är skrämmande ofta en slaggs hobby-kristendom som bara påverkar vissa delar av mitt liv, ärlighet nog att inte förtränga de delar av mitt liv där min tro inte gäller utan integrera de delarna med min tro. Ärlighet nog att förstå att detta inte är en en gångs process utan en pågående kamp som varar hela livet. Den goda kampen.
Varför är detta unikt? För att för världen betraktas ärlighet inte som ett självendamål, man bör endast vara ärlig när det gagnar en, ett försök för konsekvent ärlighet betraktas snarast som en idiotisk kuriositet. Men kanske också som något intressant. Kanske något som man blir imponerad av.
torsdag 9 december 2010
onsdag 8 december 2010
The Future of Love: The Conflict of the Faculties
Jag måste börja med att säga att efter att ha läst artikeln är jag av åsikten att den borde vara obligatorisk för alla universitetsstuderanden. Med fantastiskt polemisk retorik visar Millbank att teologi är den enda "vetenskapen" som kan berättiga sig själv, och att därför borde alla andra vetenskaper utgå från teologin för att inte falla i en nihilistisk paradox.
Vad betyder dettta? Jo, att vi teologer slösar alltför mycket tid och energi på att försöka berättiga oss inför de "objektiva" eller "ateistiska" vetenskaperna. Istället är det vår plikt att peka på de filosofiska konstigheterna i dessa andra vetenskaper, för att tvinga dessa att utvecklas och tänka om. Om vi tar Millbanks argumentering på allvar innebär det ett väldigt ansvar för oss, för då måste vi se på de vetenskaper som inte har sin grund i teologin som förlorade får, som vi måste leda tillbaka hem. Hem till teologin.
Också Kyrkan påverkas i stor mån av dessa tankar, eftersom endast kyrkan kan med gott samvete göra anspråk på något som sant. Samtdigt måste Kyrkan akta sig för att se Gud primärt som ett objekt som man kan förhålla sig till. På grund av att det är nuförtiden ett allmänt accepterat faktum att andra vetenskaper har en större sanningshallt än,eller i alla fall lika stor som teologin är detta mycket vanligt. Detta är en farlig reducering av Gud som jag tror att är en av de stora problemen i många av de kristna kretsarna som jag har fått en inblick i. Alltförofta glömmer vi bort de grundläggande kristna dogmerna som finns i våra trosbekännelser, om man tar dessa dogmer på allvar är det relativt svårt att förminska Gud.
Den stora svagheten i Millbanks tes ligger i (som han själv också medger) att den går att applicera på vilken religion som helst bara den har en ungefär likadan Gudsuppfattning. Det finns mycket litet i hans tankar som kan sägas att bara fungerar i en, specifikt kristen, kontext.
Vi är rädda, vi är osäkra, man ser på oss närmast som semi-vetenskapliga metafysiker och vi har svalt och accepterat det alltför länge.
Vad betyder dettta? Jo, att vi teologer slösar alltför mycket tid och energi på att försöka berättiga oss inför de "objektiva" eller "ateistiska" vetenskaperna. Istället är det vår plikt att peka på de filosofiska konstigheterna i dessa andra vetenskaper, för att tvinga dessa att utvecklas och tänka om. Om vi tar Millbanks argumentering på allvar innebär det ett väldigt ansvar för oss, för då måste vi se på de vetenskaper som inte har sin grund i teologin som förlorade får, som vi måste leda tillbaka hem. Hem till teologin.
Också Kyrkan påverkas i stor mån av dessa tankar, eftersom endast kyrkan kan med gott samvete göra anspråk på något som sant. Samtdigt måste Kyrkan akta sig för att se Gud primärt som ett objekt som man kan förhålla sig till. På grund av att det är nuförtiden ett allmänt accepterat faktum att andra vetenskaper har en större sanningshallt än,eller i alla fall lika stor som teologin är detta mycket vanligt. Detta är en farlig reducering av Gud som jag tror att är en av de stora problemen i många av de kristna kretsarna som jag har fått en inblick i. Alltförofta glömmer vi bort de grundläggande kristna dogmerna som finns i våra trosbekännelser, om man tar dessa dogmer på allvar är det relativt svårt att förminska Gud.
Den stora svagheten i Millbanks tes ligger i (som han själv också medger) att den går att applicera på vilken religion som helst bara den har en ungefär likadan Gudsuppfattning. Det finns mycket litet i hans tankar som kan sägas att bara fungerar i en, specifikt kristen, kontext.
Vi är rädda, vi är osäkra, man ser på oss närmast som semi-vetenskapliga metafysiker och vi har svalt och accepterat det alltför länge.
fredag 29 oktober 2010
Slaveri under lagen
I detta kapitel resonerar Hauerwas kring varför vi bör se på kristendomen ett narrativ och hur det leder till ett väldigt intressant sätt att se på världen, en själv och Gud.
Ett ytterligare problem med den moderna etiken är att den har en tendens att spjälka upp helheter in i mindre bitar och anta att dessa bitar existerar oberoende av varandra. Nu är jag flummig igen, jag skall försöka vara klarare: till exempel så är både utilitarismen och den kantianska pliktetiken enbart intresserade av att skapa regler för hur vi bör handla enligt principer som gör anspråk på att vara oberoende av någon som helst kontext.
Detta att regler upplevs som meningsfulla i sig själv är ett perverst utryck av den moderna etiska osäkerheten. Vi skapar teorier som skall styra våra liv utan att komma ihåg att en teori är alltid en förenkling verkligheten. Tragiskt nog har vi glömt (eller ignorerat) att man aldrig kan skapa absoluta regler eftersom verkligheten är för komplicerad för att vi ens skall klara av att beskriva den på ett sätt som gör den rätta.
Vi skall inte fördöma reglerna som ett fenomen, endast den särplats de har fått i vårt etiska tänkande.
Hur skall vi då klara av att tänka etiskt utan absoluta regler? Ett svar på detta är att fundera på kvaliteter som en god människa har och helt enkelt träna oss upp i olika dygder. Detta sätt att bedriva etik är en mycket mer verklighetstrogen och nyanserad än ett slaveri under lagen. Fokuset flyttas nu från enskilda handlingar till själva handlaren. Nu står och faller etiken på två frågor: ”vad är gott?” och ”vill jag vara god?”. Nu handlar allt om begrepp som godhet/ondska eller rätt/fel; och hur dessa utrycks i verkligheten kan variera kraftigt beroende på kontexten. Från en kristen synpunkt betyder detta att vi måste lära oss vad kristendomen anser vara gott och vad som är ont. Hur kan man hitta ett svar på denna enigmatiska fråga?
Ett ytterligare problem med den moderna etiken är att den har en tendens att spjälka upp helheter in i mindre bitar och anta att dessa bitar existerar oberoende av varandra. Nu är jag flummig igen, jag skall försöka vara klarare: till exempel så är både utilitarismen och den kantianska pliktetiken enbart intresserade av att skapa regler för hur vi bör handla enligt principer som gör anspråk på att vara oberoende av någon som helst kontext.
Detta att regler upplevs som meningsfulla i sig själv är ett perverst utryck av den moderna etiska osäkerheten. Vi skapar teorier som skall styra våra liv utan att komma ihåg att en teori är alltid en förenkling verkligheten. Tragiskt nog har vi glömt (eller ignorerat) att man aldrig kan skapa absoluta regler eftersom verkligheten är för komplicerad för att vi ens skall klara av att beskriva den på ett sätt som gör den rätta.
Vi skall inte fördöma reglerna som ett fenomen, endast den särplats de har fått i vårt etiska tänkande.
Hur skall vi då klara av att tänka etiskt utan absoluta regler? Ett svar på detta är att fundera på kvaliteter som en god människa har och helt enkelt träna oss upp i olika dygder. Detta sätt att bedriva etik är en mycket mer verklighetstrogen och nyanserad än ett slaveri under lagen. Fokuset flyttas nu från enskilda handlingar till själva handlaren. Nu står och faller etiken på två frågor: ”vad är gott?” och ”vill jag vara god?”. Nu handlar allt om begrepp som godhet/ondska eller rätt/fel; och hur dessa utrycks i verkligheten kan variera kraftigt beroende på kontexten. Från en kristen synpunkt betyder detta att vi måste lära oss vad kristendomen anser vara gott och vad som är ont. Hur kan man hitta ett svar på denna enigmatiska fråga?
Genom en noggrann tolkning av bibeln och kyrkans tradition.
måndag 25 oktober 2010
fredag 15 oktober 2010
Living Amid the Fragments of Ethics - The Peaceable Kingdom chapter 1
Stanley Hauerwas tillägnar det första kapitlet i sin bok "The Peaceable Kingdom" till att reflektera över hur den moderna människan bedriver etik. Det han kommer fram till är relativt skrämmande - nämligen att vi har glömt vad etik är.
Han presenterar två (problematiska) moderna grunförutsätningar för etik:
1) Etik grundar sig i den fria viljan att välja
2) Etik är inte på något sätt beroende av en social kontext
Dessa två förutsättningar leder naturligt till ett fönekande av en gemensam mänsklig kontext i och med att varje människa måste välja själv! Detta leder till att man av rädsla att bli påverkad av världen söker efter en Descartesisk frigörning av viljan och intellektet från männinskan. Med andra ord blir det varje människas egen uppgift att uppfinna sin egen hjul - ethical stone-age here we come!
Som motreaktion försöker människorna - främst med hjälp av olika trosuppfattnigar och politiska åsikter (lägg märke till att jag inte använde begreppet "religion") - skapa en mängd absoluta principer och regler som gäller oberoende av tid och kontext. Detta leder till en etisk stagnation, en rädsla för det nya som är endast gör etikens dödskamp en aning längre.
För att kunna bli en kropp i Kristus Jesus måste vi avsäga oss från tanken att friheten är ett mål i sig själv, inte så att friheten skulle vara något i sej själv negativt, men bara när den skapar en autonom och isolerad och splittrad människa.
Etik är törst efter frid och som Kristna tror vi att den friden är inte något som vi kan uppnå av egen makt, utan något som vi får som gåva av Gud när vi lever som en Kropp.
--------------
Efter lite mer eftertanke måste jag tillägga:
Hauerwas utgår från att det att vi gör friheten att välja till ett mål i sig själv leder till att individen strävar efter att komma ur sin kontext, eftersom en kontext (en tradition if you will) binder oss fast vid vissa värderingar som vi inte kan påverka. Detta leder i sin tur i en inre splittring av människan på grund av att vi kan aldrig existera utanför en kontext. När vi strävar efter att isolera oss från kontexten skapar vi egentligen en väldigt sjuklig och självdestruktiv tradition (självdestruktiv för att den är en kontext som strävar eftter att lösgöra sig från kontexten.) som vi föreställer oss att är mer "neutral" eller "objektiv" än andra traditioner. Schizofrent. Förstår någon vad jag menar?
Han presenterar två (problematiska) moderna grunförutsätningar för etik:
1) Etik grundar sig i den fria viljan att välja
2) Etik är inte på något sätt beroende av en social kontext
Dessa två förutsättningar leder naturligt till ett fönekande av en gemensam mänsklig kontext i och med att varje människa måste välja själv! Detta leder till att man av rädsla att bli påverkad av världen söker efter en Descartesisk frigörning av viljan och intellektet från männinskan. Med andra ord blir det varje människas egen uppgift att uppfinna sin egen hjul - ethical stone-age here we come!
Som motreaktion försöker människorna - främst med hjälp av olika trosuppfattnigar och politiska åsikter (lägg märke till att jag inte använde begreppet "religion") - skapa en mängd absoluta principer och regler som gäller oberoende av tid och kontext. Detta leder till en etisk stagnation, en rädsla för det nya som är endast gör etikens dödskamp en aning längre.
För att kunna bli en kropp i Kristus Jesus måste vi avsäga oss från tanken att friheten är ett mål i sig själv, inte så att friheten skulle vara något i sej själv negativt, men bara när den skapar en autonom och isolerad och splittrad människa.
Etik är törst efter frid och som Kristna tror vi att den friden är inte något som vi kan uppnå av egen makt, utan något som vi får som gåva av Gud när vi lever som en Kropp.
--------------
Efter lite mer eftertanke måste jag tillägga:
Hauerwas utgår från att det att vi gör friheten att välja till ett mål i sig själv leder till att individen strävar efter att komma ur sin kontext, eftersom en kontext (en tradition if you will) binder oss fast vid vissa värderingar som vi inte kan påverka. Detta leder i sin tur i en inre splittring av människan på grund av att vi kan aldrig existera utanför en kontext. När vi strävar efter att isolera oss från kontexten skapar vi egentligen en väldigt sjuklig och självdestruktiv tradition (självdestruktiv för att den är en kontext som strävar eftter att lösgöra sig från kontexten.) som vi föreställer oss att är mer "neutral" eller "objektiv" än andra traditioner. Schizofrent. Förstår någon vad jag menar?
De tankar som föreläsningen om Cavanaugh väckte...
Det som gör att Cavanaughs artikel är väldigt viktig är att i den ifrågasätter ett stort påstående vars existens är något som vi inte lärt oss att lokalisera. Shit, det där lät lite väl flummigt. Vad jag menar är att jag har aldrig vetat att jag tänker på staten "as a saviour" fast jag har levt hela mitt liv såsom jag skulle tro på det. Cavanaugh utmanar oss gå väldigt långt utanför vår bekvämlighetszon och ifrågasätta varför vi lever våra liv som vi gör. Det är obekvämt och skrämmande, och på grund av att jag aldrig har tänkt på de banor som Cavanaugh har jag svårt att se nyanserna i det landskap som öppnar sig - dvs frestelsen att direkt anklaga "staten" av att vara satan är ganska stor i alla fall för mig.
Samtidigt kräver speciellt denna text en tro och en livshållning som känns mycket avlägsen och ouppnåerlig för mig just nu. Nu måste man akta för hur man uttalar sig, för denna blogg är öppen för hela världen att beskåda, och frestelsen för skenheligt mednickande är stor. Den här texten har inte ändrat mitt liv, eller mitt syn på staten eller kyrkan - men den har öppnat en dörr som jag inte visste att fanns, en möjlighet att lära sig att se på världen på ett nytt sätt. Den är en inbjudan att resa åt ett nytt håll, att upptäcka det som finns på vägen.
Det finns mycket skenhelighet - falsk fromhet - i hur vi pratar teologi. För att vi skall klara av att på allvar växa som människor och kristna måste vi vara modiga nog för att vara ärliga nog att se hur vi fallit för frestelserna som håller oss fast i sitt mycket bekväma grepp. Lång mening.
Här är dagens predikan, ursäkta mitt episkt poetiska humör.
PS.
Gällande texten, det som gör "staten" till en falsk version av Kristi kropp är ju egentligen den status som vi ger den som frälsaren. Det jag menar är att staten behöver ju inte uppfattas som något kategoriskt negativt så länge den inte agerar som om den skulle vara frälsaren och så länge vi inte ser på den som frälsaren. Det är ju i sista hand vi som skapar, sprider och upprätthåller myten om staten som frälsare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)