I detta kapitel resonerar Hauerwas kring varför vi bör se på kristendomen ett narrativ och hur det leder till ett väldigt intressant sätt att se på världen, en själv och Gud.
Ett ytterligare problem med den moderna etiken är att den har en tendens att spjälka upp helheter in i mindre bitar och anta att dessa bitar existerar oberoende av varandra. Nu är jag flummig igen, jag skall försöka vara klarare: till exempel så är både utilitarismen och den kantianska pliktetiken enbart intresserade av att skapa regler för hur vi bör handla enligt principer som gör anspråk på att vara oberoende av någon som helst kontext.
Detta att regler upplevs som meningsfulla i sig själv är ett perverst utryck av den moderna etiska osäkerheten. Vi skapar teorier som skall styra våra liv utan att komma ihåg att en teori är alltid en förenkling verkligheten. Tragiskt nog har vi glömt (eller ignorerat) att man aldrig kan skapa absoluta regler eftersom verkligheten är för komplicerad för att vi ens skall klara av att beskriva den på ett sätt som gör den rätta.
Vi skall inte fördöma reglerna som ett fenomen, endast den särplats de har fått i vårt etiska tänkande.
Hur skall vi då klara av att tänka etiskt utan absoluta regler? Ett svar på detta är att fundera på kvaliteter som en god människa har och helt enkelt träna oss upp i olika dygder. Detta sätt att bedriva etik är en mycket mer verklighetstrogen och nyanserad än ett slaveri under lagen. Fokuset flyttas nu från enskilda handlingar till själva handlaren. Nu står och faller etiken på två frågor: ”vad är gott?” och ”vill jag vara god?”. Nu handlar allt om begrepp som godhet/ondska eller rätt/fel; och hur dessa utrycks i verkligheten kan variera kraftigt beroende på kontexten. Från en kristen synpunkt betyder detta att vi måste lära oss vad kristendomen anser vara gott och vad som är ont. Hur kan man hitta ett svar på denna enigmatiska fråga?
Ett ytterligare problem med den moderna etiken är att den har en tendens att spjälka upp helheter in i mindre bitar och anta att dessa bitar existerar oberoende av varandra. Nu är jag flummig igen, jag skall försöka vara klarare: till exempel så är både utilitarismen och den kantianska pliktetiken enbart intresserade av att skapa regler för hur vi bör handla enligt principer som gör anspråk på att vara oberoende av någon som helst kontext.
Detta att regler upplevs som meningsfulla i sig själv är ett perverst utryck av den moderna etiska osäkerheten. Vi skapar teorier som skall styra våra liv utan att komma ihåg att en teori är alltid en förenkling verkligheten. Tragiskt nog har vi glömt (eller ignorerat) att man aldrig kan skapa absoluta regler eftersom verkligheten är för komplicerad för att vi ens skall klara av att beskriva den på ett sätt som gör den rätta.
Vi skall inte fördöma reglerna som ett fenomen, endast den särplats de har fått i vårt etiska tänkande.
Hur skall vi då klara av att tänka etiskt utan absoluta regler? Ett svar på detta är att fundera på kvaliteter som en god människa har och helt enkelt träna oss upp i olika dygder. Detta sätt att bedriva etik är en mycket mer verklighetstrogen och nyanserad än ett slaveri under lagen. Fokuset flyttas nu från enskilda handlingar till själva handlaren. Nu står och faller etiken på två frågor: ”vad är gott?” och ”vill jag vara god?”. Nu handlar allt om begrepp som godhet/ondska eller rätt/fel; och hur dessa utrycks i verkligheten kan variera kraftigt beroende på kontexten. Från en kristen synpunkt betyder detta att vi måste lära oss vad kristendomen anser vara gott och vad som är ont. Hur kan man hitta ett svar på denna enigmatiska fråga?
Genom en noggrann tolkning av bibeln och kyrkans tradition.
Det där med att spjälka upp helheter i mindre bitar man sean förväntar sig at fungera på egen hand är nog inget modernt påfund. Snarare antikt. Det är ett tänke sätt som redan fanns hos antikens greker, ses konkret i filosofin men också i språket och människosynen. T.ex. talar vi om kropp, själ och ande, ett mycket grekiskt sätt att se på saker. Medan det judiska/bibliska handlar om helheter bestående av delar som inte kan lossas från varandra.
SvaraRaderaLinus, du har rätt och fel på samma gång... Grekerna var ju polyteister, vilket innebär just att man har en världsbild där många olika krafter verkar oberoende av varandra. Men även om de gärna talade om kropp och själ gjorde de inte på ett sätt som moderna människor gör som två saker som inte är beroende av varandra.
SvaraRaderaVad Hauerwas menar är att det i modernt tanke inte finns någon övergripande idé som ordnar andra tankar. Det fanns det på i antikt tänkande och i för-modern kristen filosofi.
Jag har förstått att antikens greker inte hade en av majoriteten allmänt accepterad syn på EN uppdelning av kropp, själ och ande. Samtidigt har jag för mej att man också i antiken oftast betraktade dessa (oberoende hur man hur man valde att definiera dem) som delar av människan som endast var viktiga i och med i sin relation till de övriga delarna, helheten var det centrala.
SvaraRaderaDen kristna traditionen har adopterat den hellenistiska synen på hur en människa var byggt. (eller i alla fall språket/synen på hur man beskrev en människa)