Stanley Hauerwas tillägnar det första kapitlet i sin bok "The Peaceable Kingdom" till att reflektera över hur den moderna människan bedriver etik. Det han kommer fram till är relativt skrämmande - nämligen att vi har glömt vad etik är.
Han presenterar två (problematiska) moderna grunförutsätningar för etik:
1) Etik grundar sig i den fria viljan att välja
2) Etik är inte på något sätt beroende av en social kontext
Dessa två förutsättningar leder naturligt till ett fönekande av en gemensam mänsklig kontext i och med att varje människa måste välja själv! Detta leder till att man av rädsla att bli påverkad av världen söker efter en Descartesisk frigörning av viljan och intellektet från männinskan. Med andra ord blir det varje människas egen uppgift att uppfinna sin egen hjul - ethical stone-age here we come!
Som motreaktion försöker människorna - främst med hjälp av olika trosuppfattnigar och politiska åsikter (lägg märke till att jag inte använde begreppet "religion") - skapa en mängd absoluta principer och regler som gäller oberoende av tid och kontext. Detta leder till en etisk stagnation, en rädsla för det nya som är endast gör etikens dödskamp en aning längre.
För att kunna bli en kropp i Kristus Jesus måste vi avsäga oss från tanken att friheten är ett mål i sig själv, inte så att friheten skulle vara något i sej själv negativt, men bara när den skapar en autonom och isolerad och splittrad människa.
Etik är törst efter frid och som Kristna tror vi att den friden är inte något som vi kan uppnå av egen makt, utan något som vi får som gåva av Gud när vi lever som en Kropp.
--------------
Efter lite mer eftertanke måste jag tillägga:
Hauerwas utgår från att det att vi gör friheten att välja till ett mål i sig själv leder till att individen strävar efter att komma ur sin kontext, eftersom en kontext (en tradition if you will) binder oss fast vid vissa värderingar som vi inte kan påverka. Detta leder i sin tur i en inre splittring av människan på grund av att vi kan aldrig existera utanför en kontext. När vi strävar efter att isolera oss från kontexten skapar vi egentligen en väldigt sjuklig och självdestruktiv tradition (självdestruktiv för att den är en kontext som strävar eftter att lösgöra sig från kontexten.) som vi föreställer oss att är mer "neutral" eller "objektiv" än andra traditioner. Schizofrent. Förstår någon vad jag menar?
Jag tycker att första kapitlet i boken du läst påminner om vår föreläsning idag. Det verkar som om Hauerwas skulle vilja omforma hela människan, han vill lära henne att vara människa tillsammans med andra i Kristus. Jag håller med Hauerwas att man no man is an island, jag kan tycka det ena å andra hemma i min ensamhet och tro att jag är mycket uppfinningsrik, men alla människor är bundna till varandra, till lagar och normer i de sammanhang de rör sig.
SvaraRadera