Föreläsningen om Martyrakterna och Augustinus var spännande, men som alla andra föreläsningar hittills – alltför kort. Jag anser att fastän martyrakterna är väldigt intressanta bland annat som beskrivningar av de kristna idealen inom den tidiga kyrkan betonades Augustinus alltför lite i jämförelse.
Jag var mycket fascinerad av Augustinus text, delvis på grund av att jag ser många av den kristna dogmhistoriens kärnpunkter behandlas av en av alla tiders största retoriker, filosofer och teologer. När jag läser tänker jag ”här är Platon” ”här är Pelagius” ”här är Donatius” etc. Det skulle ha varit kul att diskutera lite mer om vilka stora tänkare och vilka stora teologiska konflikter vi ser spår av i dessa texter.
Kontexter är spännande, och kanske det som gav mig mest problem när det gällde att förstå Augustinus text. Därför skulle det ha varit roligt att tydligt och klart hinna gå igenom vad denna teologiska gigant menade bland annat när han talade om att som vi skall underställa oss Gud skall kroppen underställa sig själen. Patrik påpeka kort detta genom att säga att jag inte kan förstå vad Augustinus menade på grund av att jag tänker genom Descartes, men hur tänkte Augustinus? Fast texten i sig själv är givande är det väldigt frustrerande att få en 1600 år gammal text i handen som man skall läsa och analysera djupt. Hur skall vi analysera om vi inte kan förstå oss på Augustinus användning av språk? Det är delvis denna frustration som jag känner när jag ger mig ut på att läsa Paulus. Det är frustrerande att veta att vi aldrig fullt ut kan förstå kontexten, att all kommunikation är bristfälligt och ofullständigt, särskilt när det finns ett 2000 årigt gap mellan oss och textens ursprung.
Frågar om kropp och själ är komplicerad och min kommentar på föreläsningen skall snarast förstås som ett försök att undvika en invecklad diskussion och verka smart samtidigt. Men trots detta ligger det en poäng i det att vi ofta tror oss veta vad som menas med "kropp" och "själ" och att det vi uppfattar dessa ord mena är starkt färgat av Descartes, vilket är problematiskt när man läser äldre texter.
SvaraRaderaKort sagt måste man säga detta: 1. det fanns många olika uppfattningar om hur kropp och själ hänger ihop i antiken. T.ex. Platon och Aristoteles har nästan motsatta betydelser i begreppen, och de var ändå kompisar.
2. "gränserna" för dessa begrepp var väldigt annorlunda än vi tänker oss dem. Ofta hörde för dem viljan i stor del till kroppen medan känslorna kunde sitta dels i kropp dels i själ. Kroppen verkar också ofta innehålla en stor del av det som vi uppfattar ligga utanför kroppen, dvs relationer till andra människor, ofta specifikt den negativa influens sådana relationer kan ha på oss.
3. Speciellt i den tradition som går från Platon bör man förstå kropp och själ närmast som moraliska koncept - ungefär som Paulus ande och kött. Dvs kroppen är allt sådant som binder oss vid det tidsliga, det förgängliga, det kortsiktiga, medan det själsiga har att göra med det eviga det sanna det goda och det sköna. Kroppen är inte "ond" så länge det som associeras med den styrs av "själen", dvs så länge vi inte låter dessa saker (ex. strävan efter njutning, trygghet etc.) blir viktigare än vår strävan att leva ett sant och gott liv.
Klarnar det lite?
Du kan läsa mera om det här t.ex. i min avhandling, eller om du vill gå djupare i frågan i en bok av filosofen Ilham Dilman som heter Philosophy and the philosophical life. Den visar väldigt väl hur Platon använder begreppen.
Tack för förklarningen! Jag tror att jag förstår vad du menar!
SvaraRadera