Hauerwas&Millbank - dialog

Diskussionen mellan Stanley Hauerwas och John Millbank är intressant. Ärligt talat är jag inte helt lika blown away av det hela som jag trodde att jag skulle bli, Millbank gav en ganska självcentrerad bild av sig själv genom att hålla mycket (läs: onödigt) långa talturer medan Hauerwas gav repliker på några meningar. Jag sökte genom hela dialogen efter ämnen som jag skulle kunna ta fasta på i mitt inlägg, och i slutändan har är jag kvar med ett endaste ämne.

För att citera herr Hauerwas "How can christians be interesting enough that other people want to talk to us?"

Det är en spännande fråga. En akut fråga. En fråga som säkerligen har många nyanser och dubbelt så många svar. Dock måste jag erkänna att för mig är svaret mycket enkelt.

Ärlighet. Engelskans Truthfulness är snäppet bättre nyanserad för att fånga upp min tanke. Ärlighet mot vad? Mot Gud, mot sig själv, mot livet. Med risken att låta mycket cliche vill jag påstå att lögnen är vår största fiende som kristna. Ärlighet att inse att den kristendom jag praktiserar är skrämmande ofta en slaggs hobby-kristendom som bara påverkar vissa delar av mitt liv, ärlighet nog att inte förtränga de delar av mitt liv där min tro inte gäller utan integrera de delarna med min tro. Ärlighet nog att förstå att detta inte är en en gångs process utan en pågående kamp som varar hela livet. Den goda kampen.

Varför är detta unikt? För att för världen betraktas ärlighet inte som ett självendamål, man bör endast vara ärlig när det gagnar en, ett försök för konsekvent ärlighet betraktas snarast som en idiotisk kuriositet. Men kanske också som något intressant. Kanske något som man blir imponerad av.

The Future of Love: The Conflict of the Faculties

Jag måste börja med att säga att efter att ha läst artikeln är jag av åsikten att den borde vara obligatorisk för alla universitetsstuderanden. Med fantastiskt polemisk retorik visar Millbank att teologi är den enda "vetenskapen" som kan berättiga sig själv, och att därför borde alla andra vetenskaper utgå från teologin för att inte falla i en nihilistisk paradox. 

Vad betyder dettta? Jo, att vi teologer slösar alltför mycket tid och energi på att försöka berättiga oss inför de "objektiva" eller "ateistiska" vetenskaperna. Istället är det vår plikt att peka på de filosofiska konstigheterna i dessa andra vetenskaper, för att tvinga dessa att utvecklas och tänka om. Om vi tar Millbanks argumentering på allvar innebär det ett väldigt ansvar för oss, för då måste vi se på de vetenskaper som inte har sin grund i teologin som förlorade får, som vi måste leda tillbaka hem. Hem till teologin.

Också Kyrkan påverkas i stor mån av dessa tankar, eftersom endast kyrkan kan med gott samvete göra anspråk på något som sant. Samtdigt måste Kyrkan akta sig för att se Gud primärt som ett objekt som man kan förhålla sig till. På grund av att det är nuförtiden ett allmänt accepterat faktum att andra vetenskaper har en större sanningshallt än,eller i alla fall lika stor som teologin är detta mycket vanligt. Detta är en farlig reducering av Gud som jag tror att är en av de stora problemen i många av de kristna kretsarna som jag har fått en inblick i. Alltförofta glömmer vi bort de grundläggande kristna dogmerna som finns i våra trosbekännelser, om man tar dessa dogmer på allvar är det relativt svårt att förminska Gud.

Den stora svagheten i Millbanks tes ligger i (som han själv också medger) att den går att applicera på vilken religion som helst bara den har en ungefär likadan Gudsuppfattning. Det finns mycket litet i hans tankar som kan sägas att bara fungerar i en, specifikt kristen, kontext.

Vi är rädda, vi är osäkra, man ser på oss närmast som semi-vetenskapliga metafysiker och vi har svalt och accepterat det alltför länge.

Slaveri under lagen

I detta kapitel resonerar Hauerwas kring varför vi bör se på kristendomen ett narrativ och hur det leder till ett väldigt intressant sätt att se på världen, en själv och Gud.

Ett ytterligare problem med den moderna etiken är att den har en tendens att spjälka upp helheter in i mindre bitar och anta att dessa bitar existerar oberoende av varandra. Nu är jag flummig igen, jag skall försöka vara klarare: till exempel så är både utilitarismen och den kantianska pliktetiken enbart intresserade av att skapa regler för hur vi bör handla enligt principer som gör anspråk på att vara oberoende av någon som helst kontext.

Detta att regler upplevs som meningsfulla i sig själv är ett perverst utryck av den moderna etiska osäkerheten. Vi skapar teorier som skall styra våra liv utan att komma ihåg att en teori är alltid en förenkling verkligheten. Tragiskt nog har vi glömt (eller ignorerat) att man aldrig kan skapa absoluta regler eftersom verkligheten är för komplicerad för att vi ens skall klara av att beskriva den på ett sätt som gör den rätta. 

Vi skall inte fördöma reglerna som ett fenomen, endast den särplats de har fått i vårt etiska tänkande. 

Hur skall vi då klara av att tänka etiskt utan absoluta regler? Ett svar på detta är att fundera på kvaliteter som en god människa har och helt enkelt träna oss upp i olika dygder. Detta sätt att bedriva etik är en mycket mer verklighetstrogen och nyanserad än ett slaveri under lagen. Fokuset flyttas nu från enskilda handlingar till själva handlaren. Nu står och faller etiken på två frågor: ”vad är gott?” och ”vill jag vara god?”. Nu handlar allt om begrepp som godhet/ondska eller rätt/fel; och hur dessa utrycks i verkligheten kan variera kraftigt beroende på kontexten. Från en kristen synpunkt betyder detta att vi måste lära oss vad kristendomen anser vara gott och vad som är ont. Hur kan man hitta ett svar på denna enigmatiska fråga?

Genom en noggrann tolkning av bibeln och kyrkans tradition.

smile or die

http://www.youtube.com/watch?v=u5um8QWWRvo

Living Amid the Fragments of Ethics - The Peaceable Kingdom chapter 1

Stanley Hauerwas tillägnar det första kapitlet i sin bok "The Peaceable Kingdom" till att reflektera över hur den moderna människan bedriver etik. Det han kommer fram till är relativt skrämmande - nämligen att vi har glömt vad etik är.

Han presenterar två (problematiska) moderna grunförutsätningar för etik:
1) Etik grundar sig i den fria viljan att välja
2) Etik är inte på något sätt beroende av en social kontext


Dessa två förutsättningar leder naturligt till ett fönekande av en gemensam mänsklig kontext i och med att varje människa måste välja själv! Detta leder till att man av rädsla att bli påverkad av världen söker efter en Descartesisk frigörning  av viljan och intellektet från männinskan. Med andra ord blir det varje människas egen uppgift att uppfinna sin egen hjul - ethical stone-age here we come!

Som motreaktion försöker människorna - främst med hjälp av olika trosuppfattnigar och politiska åsikter (lägg märke till att jag inte använde begreppet "religion") - skapa en mängd absoluta principer och regler som gäller oberoende av tid och kontext. Detta  leder till en etisk stagnation, en rädsla för det nya som är endast gör etikens dödskamp en aning längre.

För att kunna bli en kropp i Kristus Jesus måste vi avsäga oss från tanken att friheten är ett mål i sig själv, inte så att friheten skulle vara något i sej själv negativt, men bara när den skapar en autonom och isolerad  och splittrad människa.

Etik är törst efter frid och som Kristna tror vi att den friden är inte något som vi kan uppnå av egen makt, utan något som vi får som gåva av Gud när vi lever som en Kropp.

--------------
Efter lite mer eftertanke måste jag tillägga:
Hauerwas utgår från att det att vi gör friheten att välja till ett mål i sig själv leder till att individen strävar efter att komma ur sin kontext, eftersom en kontext (en tradition if you will) binder oss fast vid vissa värderingar som vi inte kan påverka. Detta leder i sin tur i en inre splittring av människan på grund av att vi kan aldrig existera utanför en kontext. När vi strävar efter att isolera oss från kontexten skapar vi egentligen en väldigt sjuklig och självdestruktiv tradition (självdestruktiv för att den är en kontext som strävar eftter att lösgöra sig från kontexten.) som vi föreställer oss att är mer "neutral" eller "objektiv" än andra traditioner. Schizofrent. Förstår någon vad jag menar?

De tankar som föreläsningen om Cavanaugh väckte...

Det som gör att Cavanaughs artikel är väldigt viktig är att i den ifrågasätter ett stort påstående vars existens är något som vi inte lärt oss att lokalisera. Shit, det där lät lite väl flummigt. Vad jag menar är att jag har aldrig vetat att jag tänker på staten "as a saviour" fast jag har levt hela mitt liv såsom jag skulle tro på det. Cavanaugh utmanar oss gå väldigt långt utanför vår bekvämlighetszon och ifrågasätta varför vi lever våra liv som vi gör. Det är obekvämt och skrämmande, och på grund av att jag aldrig har tänkt på de banor som Cavanaugh har jag svårt att se nyanserna i det landskap som öppnar sig - dvs frestelsen att direkt anklaga "staten" av att vara satan är ganska stor i alla fall för mig. 

Samtidigt kräver speciellt denna text en tro och en livshållning som känns mycket avlägsen och ouppnåerlig för mig just nu. Nu måste man akta för hur man uttalar sig, för denna blogg är öppen för hela världen att beskåda, och frestelsen för skenheligt mednickande är stor. Den här texten har inte ändrat mitt liv, eller mitt syn på staten eller kyrkan - men den har öppnat en dörr som jag inte visste att fanns, en möjlighet att lära sig att se på världen på ett nytt sätt.  Den är en inbjudan att resa åt ett nytt håll, att upptäcka det som finns på vägen.

Det finns mycket skenhelighet - falsk fromhet - i hur vi pratar teologi. För att vi skall klara av att på allvar växa som människor och kristna måste vi vara modiga nog för att vara ärliga nog att se hur vi fallit för frestelserna som håller oss fast i sitt mycket bekväma grepp.  Lång mening. 

Här är dagens predikan, ursäkta mitt episkt poetiska humör.

PS.

Gällande texten, det som gör "staten" till en falsk version av Kristi kropp är ju egentligen den status som vi ger den som frälsaren. Det jag menar är att staten behöver ju inte uppfattas som något kategoriskt negativt så länge den inte agerar som om den skulle vara frälsaren och så länge vi inte ser på den som frälsaren. Det är ju i sista hand vi som skapar, sprider och upprätthåller myten om staten som frälsare.

Vad är gemenskap? Är gemenskap något radikalt skadligt för staten? Är staten antikrist? Är begreppet religion en illusion som har förblindat oss? This and so much more, in the next episode of Political Theology.

To be continued

Om Augustinus

Föreläsningen om Martyrakterna och Augustinus var spännande, men som alla andra föreläsningar hittills – alltför kort.  Jag anser att fastän martyrakterna är väldigt intressanta bland annat som beskrivningar av de kristna idealen inom den tidiga kyrkan betonades Augustinus alltför lite i jämförelse.

Jag var mycket fascinerad av Augustinus text, delvis på grund av att jag ser många av den kristna dogmhistoriens kärnpunkter behandlas av en av alla tiders största retoriker, filosofer och teologer.  När jag läser tänker jag ”här är Platon” ”här är Pelagius” ”här är Donatius” etc. Det skulle ha varit kul att diskutera lite mer om vilka stora tänkare och vilka stora teologiska konflikter vi ser spår av i dessa texter.

Kontexter är spännande, och kanske det som gav mig mest problem när det gällde att förstå Augustinus text. Därför skulle det ha varit roligt att tydligt och klart hinna gå igenom vad denna teologiska gigant menade bland annat när han talade om att som vi skall underställa oss Gud skall kroppen underställa sig själen. Patrik påpeka kort detta genom att säga att jag inte kan förstå vad Augustinus menade på grund av att jag tänker genom Descartes, men hur tänkte Augustinus? Fast texten i sig själv är givande är det väldigt frustrerande att få en 1600 år gammal text i handen som man skall läsa och analysera djupt.  Hur skall vi analysera om vi inte kan förstå oss på Augustinus användning av språk? Det är delvis denna frustration som jag känner när jag ger mig ut på att läsa Paulus. Det är frustrerande att veta att vi aldrig fullt ut kan förstå kontexten, att all kommunikation är bristfälligt och ofullständigt, särskilt när det finns ett 2000 årigt gap mellan oss och textens ursprung. 

Om mat

http://www.wimp.com/whateating/

Kort om Guds stad

Om man jag skulle inte veta bättre skulle jag vara frestad att påstå att Augustinus hade vissa starka gnostiska tendenser, kroppsförnekelsen and shit. Men det balanseras av bra utläggning av vad det innebär att leva i världen men inte av den.

Om en fråga

Den fråga som jag har funderat den förra föreläsningen är huruvida våld alls kan klassificeras som bruk av makt i belysning av trosbekännelserna.

Jag tror på en enda Gud,
allsmäktig Fader,
skapare av himmel och jord, 
av allt vad synligt och osynligt är;
och på en enda Herre, Jesus Kristus,
Guds enfödde Son,
född av Fadern före all tid,
Gud av Gud,
ljus av ljus,
sann Gud av sann Gud,
född och icke skapad,
av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilken allting är skapat;
som för oss människor
och för vår salighets skull
har stigit ned från himmelen
och tagit mandom genom 
den Helige Ande av jungfru Maria
och blivit människa;
som ock har blivit för oss korsfäst
under Pontius Pilatus,
lidit och blivit begraven;
som på tredje dagen har uppstått, 
efter skrifterna,
och stigit upp till himmelen
och sitter på Faderns högra sida;
därifrån igenkommande i härlighet
till att döma levande och döda,
på vilkens rike icke skall varda någon ände;

Om vi tror att Gud är allsmäktig och tänker att våld att bruk av makt så måste vi komma till slutsatsen att också våld härstammar från Gud. Detta skulle i sin tur göra läsningen av hela trosbekännelsen omöjlig, eftersom då skulle det sättet som Jesus levde inte nödvändigtvis alls vara viktigt som en helhet, utan det enda viktiga skulle vara korset och uppståndelsen.

Det finns sätt kringgå denna tolkning genom att hävda att den makt vi har fått av Gud är något i sig själv neutralt som går likväl att använda för gott och för ont. Problemet däri är dock att då isolerar man ett attribut av den oändliga och outsägliga Fadern ifrån resten av honom, som om hans allsmäktighet inte hade något att göra med hans vilja eller hans Logos, Sonen.

Varifrån härstammar då våld? Inte från Gud är den enda spekulation som jag är färdig att ge mig ut på. Skulle man inte kunna säga att våld är "förfalskat makt" ? Hade inte Barth några tankar om das Nichtige, det som Gud inte skapade?

Om kort om The Politics of Jesus kapittel 6

Yoder presenterar här en väldigt intressant bild av Jesus med att kategoriskt förklara vad det betyder att tillhöra Kyrkan. Skit intressant. Allt kretsar kring Jesu liv och död på korset. Radikalt.

samvetets avgrund

Vad är samvetets avgrund? Jo, det är vad vi som har levt våra liv i ett överflöd av rikedomar känner när vi försöker nå insikt om världens orättvisor. Vad vi känner den stunden då vi försöker förstå fattigdom och misär med vårt hela förstånd och upplever hur vi med vår lilla empatiska förmåga förgäves försöker lida med dessa människor. Samvetets avgrund är den förlamande fasan som slår en när man står ansikte mot ansikte med en föräldralös tiggarpojke och förstår att fast man skulle ge pojken allt man äger så skulle man ändå vara mer lyckligt lottad. Att man är otillräcklig på alla mått, att klyftan är för vid, avgrunden för djup, för att vi skulle ens kunna veta var vi ska börja hela den.

Om man drar saker till sin spets finns det två olika sätt att reagera på detta, av vilka den vanligare är att tycka synd om dessa stackars människor men förklara uppgiften omöjlig (vilket den sannolikt är), acceptera att det finns en avgrund och känna sig lite lättad över att befinna sig på "den rätta sidan" och fortsätta leva som vanligt. Man kanske försöker rationalisera, och tänka att det säkert finns skäl till att vissa har det bättre än andra, att alla får det de förtjänar, men sådan rationalisering är bara ett sätt att sälja sin själ för ett bättre samvete.

Det andra sättet är att aktivt försöka ändra på situationen. Man kan undra vad som egentligen är problemet? Är det inte mitt dåliga samvete som paralyserar mig? Är det inte känslan av att vara ovärdigt lycklig som får mig skräckslagen? Vi kan övervinna denna klyfta bara genom att efter att ha förstått dess innebörd och accepterat dess existens helt fullt förneka dess makt i våra liv . Detta är Kyrkans uppgift.

Inte så att det finns en Kyrka för rika vita studerande, en för äldre människor, en för de utsatta och fattiga, en för de "liberala" och en för de "konservativa". En Kyrka, en Kropp. Kyrkans uppgift är att gå över de gränser som binder oss människor. Kyrkans uppgift är att vara Kristus och föda Kristus till världen om och om igen. Kyrkan är det forum, den kontext var jag kan älska min nästa, inte på grund av att jag har dåligt samvete mot denne, utan på grund av att min nästa är min broder eller min syster . Jag får detta att låta löjligt enkelt. Det är det inte. Man behöver träna upp sig i allt detta och det kommer att ta generationer innan synliga resultat nås, men jag vill i alla fall försöka.

Om föreläsningen gällande GT

En definition på ordet ”politics” som jag fiskade fram på Google lyder såhär: Politics is a process by which groups of people make collective decisions. The term is generally applied to behavior within civil governments, but politics has been observed in other group interactions, including corporate, academic, and religious institutions. It consists of "social relations involving authority or power" and refers to the regulation of a political unit, and to the methods and tactics used to formulate and apply policy.

När jag funderar på denna definition på begreppet politik måste jag säga att i alla fall jag har en litet förvrängd bild av det. Det är så lätt att ta ett så vardagligt fenomen som politik, som med nödvändighet existerar överallt var det finns relationer, och isolera det så den bara har makt inom vissa delar av livet. Vi är alla politiker, därför måste också kyrkan – om den vill vara något annat än en institution inom staten – våga vara politisk. Vad det betyder i praktiken är en annan sak.

Jag tror inte att jag var ensam i att känna mig lite borttappad under föreläsningen. Kanske hade det att göra med att jag inte hade läst texterna tillräckligt noga, kanske hade det att göra med att det var mycket ovant att försöka läsa texterna ifråga på det sättet som kursen krävde. Som Emma sade så fint ”Man känner ju dem bäst från barnens bibel” – jag känner igen mig. Jag hoppas att dessa slutsatser kommer att inspirera mig att försöka mera.

Gamla Testamentet är en väldigt komplicerad samling skrifter, och jag märker att jag definitivt saknar sakkunskapen som krävs för en verkligt djup analys som jag uppfattar att krävs för att nå ”kärnan” i dess budskap från ett politiskt perspektiv. I och med att det är sagt skall jag göra mitt bästa, men var snälla och kommentera om jag missat något.

I de texter som vi behandlade var den röda tråden det narrativ som judarna skapade om deras speciella relation med Gud. De gör kanske inte anspråk till att vara exakta återgivelser av de händelser som de berättar om, utan försöker med hjälp av narrativ förklara Guds roll som monarken i en politisk hierarki.

Denna relation mellan judarna och Gud är judarnas identitet i sin helhet, intet mindre, intet mera. 

detta lär bli relativt coolt

Denna blogg existerar på grund av att det är det forum var jag skall diskuttera de tankar och frågor som uppstår i kursen politisk teologi som jag går i Åbo Akademi.